Stenhuggeri på Kinnekulle – 1000-årig tradition
Lördagen 4 mars 2023 visades i Medelplana bygdegård en film om stenhuggeriets långa tradition på Kinnekulle. Det var ÅGO-produktion som 40 år efter den ursprungliga premiären visade filmen i digitaliserad form.
Det är alltså mer än 40 år sedan filmen spelades in av Christer Åhlin, Carl-Gustav Gillström och Björn Obenius (ÅGO). Filmen kom till i samband med en kurs i dokumentärfilm som leddes av lärare från Dramatiska Institutet. Christer Åhlin hade som fotograf på dåvarande Skaraborgs läns museum haft kontakt med Tage Claesson som var stenmästare och själv hade drivit ett stenhuggeri på Kinnekulle.
Björn, Christer och Carl-Gustav skriver manus. Foto: John Gillström
–Det är viktigt att bevara hantverket i den snabba tekniska utvecklingen som sker nu, sade Tage Claesson till filmarna. Detta blev den grundtanke som filmen byggdes upp kring. Tage Claesson och Gösta Thor vid Thorsbergs stenhuggeri var ovärderliga med kunskaper och arbete för att göra filmen faktamässigt korrekt. Förre landsantikvarien Ulf Erik Hagberg granskade vår speakertext för att historiska uppgifter skulle bli riktiga. 
Gösta Thor berättar om Thorsbergs stenhuggeri. Foto: Björn Obenius
I den 50 minuter långa filmen följer vi stenhuggeriets utveckling från tidig medeltid fram till våra dagar. Filmens tes är att det är viktigt att bevara hantverket jämsides med maskinutvecklingen. Gamla byggnader måste restaureras och då behövs kunniga hantverkare till detta.
Tage Claesson förbereder för filmning av Othelric vid Skälvums kyrka. Foto: C-G Gillström
Några olika perioder i stennäringens historia tas särskilt fram i filmen. Husaby kyrka är byggd av sandsten från Kinnekulle, liksom flera andra kyrkor i bygden. Några kända stenhuggare är Othelric från 1100-talet och Thomas Fehman på 1600-talet. De har lämnat spår efter sig som ännu syns inhuggna i stenen.
Thomas Fehmans gravsten med stenhuggarens verktyg. Foto: C-G Gillström
Milstenarna från 1700-talet står fortfarande längs vägarna. Industrialiseringen av stennäringen under 1800-talet gjorde att många hade arbete. Efter 1950-talet har utvecklingen styrts av cement och betong och nu finns bara ett företag kvar som bryter sten på Kinnekulle, Thorsbergs stenhuggeri.
Gösta Thor visar stenbrottet för Christer och Nina. Foto: C-G Gillström
Närmare 80 personer med eller utan erfarenhet av stenarbete medverkar i filmen. Scener ur historien är dramatiserade med amatörskådespelare med autentiska kläder och redskap.
Stenhuggeri på Kinnekulle – 1000-årig tradition
Bakgrund 1980
I Sverige saknas ett stort antal hantverkskunniga stenhuggare. Dessa behövs för att restaurera kyrkor och andra byggnader av sten.
Dagens stenindustri är i stort sett helt mekaniserad. Hantverk krävs nu mest vid huggning av olika sorters ytor på sten till restaureringsarbeten samt vid montering av stendetaljer. Det förekommer ingen egentlig utbildning av hantverket inom näringen. De äldre stenarbetarna, som kan hantera handverktygen, är med få undantag pensionerade. Inte sedan 1968 har kurser för stenhuggare anordnats på Kinnekulle. 1980 gjordes ett försök att starta en kurs vid Thorsbergs stenhuggeri, men ingen anmälde sig.
Sten har under senare årtionden minskat i användning som byggmaterial. För att sten ska kunna konkurrera med andra material krävs att priserna hålls nere. Näringen har därför mekaniserats. Då har utbudet av produkter begränsats till sånt som lätt kan framställas med maskiner.
Kort sagt: Om känslan för, och kunskapen om, materialet försvinner p g a för hög grad av mekanisering, så kan det leda till att stenhuggeriyrket dör ut.
Detta är vad vi fick klart för oss under förberedelserna för filmen. Vi insåg också att samma sak gäller för många andra yrken, som antingen är på tillbakagång eller som redan har försvunnit. Många av dessa yrken har en lång tradition bakom sig.
Historia
Ska man göra en film om stenhuggeri på Kinnekulle måste man visa på den storartade tradition bakåt som finns. I det enorma materialet har valt ut några tidsavsnitt och belyst dem närmare. Vi har haft två bestämda utgångspunkter i våra val, nämligen att visa hur arbetet gick till och att visa resultatet av arbetet. Man kan återknyta till resonemanget om känsla för materialet, vilket först framfördes av en mycket skicklig stenhuggare från Gössäter – Tage Claesson.
Dessutom har vi naturligtvis fått tänka på att våra manusidéer skulle var möjliga att genomföra. Följande episoder har vi försökt filma så tidsenliga som möjligt.
Filmen
1100-tal
Stenmästaren Othelric kom till Sverige när kyrkobyggandet tog fart. I filmen visas hans arbete vid Skälvums kyrka med bland annat den portalsten där han högg in på latin: Othelric me fecit – Othelric gjorde mig.
1600-tal
Thomas Fehman och andra tyska stenmästare kom till Sverige för att bygga domkyrkan i Mariestad som Karl IX beslutat om. Filmen visar hur man bröt kalksten till kyrkan. Detta skedde i Västerplana på Kinnekulle – både då och vid filmningen. Stenhuggarmärkena, som användes som underlag för betalning, förklaras.
1700-tal
Milstenarna kom till för att resande skulle kunna kontrollera att betalningen för skjutsen inte blev större än vad som var bestämt. Per Jonsson Stenhammar, som var ålderman för stenhuggarna i Västerplana, ansvarade för arbetet. Ungefär 800 milstenar i Kinnekulles kalksten sattes upp i Skaraborg. Vi visar några exempel på milstenar.
1800-tal
Här vill vi visa förhållandet mellan mäster och lärling, att lärotiden var sju år och hur man arbetar med att bruksföremål, en Kinnekulleskorsten.
Kring sekelskiftet 1900 – industrialisering
Industrialiseringen innebar en stor förändring av arbetet med sten. Filmen visar här dels hur hanteringen av bruten sten underlättades av kranen, dels att bland annat stenhyveln gjorde mycket av det tunga och tidsödande arbetet klubba och järn. Dessutom visar vi att det fanns många skickliga hantverkare, vilkas arbeten ännu kan ses på äldre byggnader.
Några årtionden kring sekelskiftet hade de många stenhuggerierna på Kinnekulle en storhetstid, och man fraktade produkter till stora delar av Sverige. Exempel ges från Stockholm och Göteborg.
1900-tal – uppgång och nedgång
Samtidigt med stenhuggeriernas stora tid kom nya faktorer in i bilden, som bidrog till att näringen senare gått kraftigt tillbaka. Cementen förenklade byggnadstekniken. Arkitekturen utvecklades med funktionalismen mot enklare linjer. Konstmaterial började användas allt mer.
I dag arbetar endast åtta man i den bransch som 1930-talet sysselsatte omkring 350 man på Kinnekulle.
Nutid – mekanisering på gott och ont
Thorsbergs stenhuggeri är nu det enda som finns kvar på Kinnekulle. Filmen visar hur produkter som golvsten, fönsterbänkar och beklädnadssten framställs med hjälp av avancerad teknik.
Summering
Slutord i filmen – då, nu och sen?
De lagrade bergarter som började bildas för över 500 miljoner år sedan är grunden för dagens kalkstensindustri. På Kinnekulle har sten brutits och bearbetats yrkesmässigt i nästan 1000 år. Efter perioder av nergång har stenmästare invandrat och återinfört kunskaper som gått förlorade. Nu verkar det som om vi än en gång håller på att göra oss av med kunskaper i ett gammalt yrke. Nästa gång vi behöver de kunskaperna är det inte lika säkert att vi kan få dem utifrån. Maskinerna underlättar arbetet, men samtidigt minskar urvalet produkter. Känslan för materialet försvinner, och då ökar risken för att näringen dör ut. Det gäller nu att återge handens arbete det värde och den höga status det hade förr. Vi måste bevara hantverket jämsides med den snabba maskinella utvecklingen. Och än är det inte för sent. Hantverkskunniga stenhuggare finns fortfarande inom landet.
Filmarbetet
Vi började planera för filmarbetet hösten 1980. Den mesta filmningen skedde under 1981, och 1982 har gått åt till klippning och redigering. Arbetet har huvudsakligen skett på fritid, och många som deltagit i filmarbetet har gjort det på frivillig basis. Sammanlagt har ett 80-tal personer varit engagerade. Kostnader för filmen har varit film- och ljudmaterial, resor, laboratoriearbeten, musik, redigering och slutmixning.
Filmningen har skett i autentiska miljöer, alltså på ungefär de platser där arbetet med stenbrytning och annat har skett en gång i tiden.
När vi filmade i Råbäcks gamla stenhuggeri förbereddes detta av att frivilliga krafter återställde delar av byggnaden i ursprungligt skick. Ett par gamla maskiner som inte använts på tio år startades då åter. Detta arbete bidrog antagligen till att gamla planer på att bevara stenhuggeriet tog fart och är på väg att förverkligas. En stiftelse har övertagit stenhuggeriet, och en förening för stenhuggeriets bevarande arbetar för att rädda byggnaden. För AMS-medel håller man nu på att reparera taket, som höll på att störta in. Det finns också planer på att hålla stenhuggeriet igång någon vecka under somrarna och att besökare då ska ha möjlighet att prova på att svinga en klubba.
ÅGO-produktion bestod av Christer Åhlin, Skara Carl-Gustav Gillström, Lidköping och Björn Obenius, Skövde.
Tillägg 2024
HB ÅGO-produktion är avslutat. Filmrättigheterna innehas nu av Björn Obenius, Töreboda, och Christer Åhlin, Stockholm. Under 2023 överfördes visningsrätten till Västergötlands museum.
Stenhuggeriets Vänner arbetar fortsatt med stenhuggeriet i Råbäcks hamn och försöker föra den tidens kunskaper vidare. Se deras hemsida www.rabacksstenhuggeri.se
Thorsbergs stenhuggeri är fortfarande den enda stenindustrin på Kinnekulle – www.thorsberg.se
Det finns mycket mer att läsa om de olika typerna av stenarbete genom tiderna på Kinnekulle här:
https://kinnekullehembygd.se/kalkindustrin
__________________________________________________________________________________________